Vilken dag, vi skulle bara på en rutinkontroll hos barnmorskan. Allt var bra tills hon först blev osäker på om bebisen sjunkit ner i bäckenet så mycket att hon hade svårt att känna om det var ett huvud som låg neråt. Hon var tvungen att gå upp nerifrån och känna och jo det låg ett huvud där. Var i chock men ändå så borde man veta att sådant kan ske, fast det är ju aldrig kul när någon ska vara där nere, gick dock fort.

Sedan var det hjärtljuden, dom var låga så hon försökte väcka bebisen och jag fick sätta mig upp för att sedan lägga mig ner igen. GUD tänkte jag vad händer, tillslut så tar barnmorskan beslutet att ringa förlossningen och rådfråga dem. Vi får lov att åka in till förlossningen på en gång för att de ska kunna bevaka bebisen under längre tid. Några tårar hinner rinna ner för min kind och jag tänker "jag klarar inte av att förlora bebisen". Per verkar också vara i chock, men han försöker hålla sig lugn för min skull och peppar mig att tänka positivt. Känner att bebisen börjar röra sig lite när vi sitter i bilen på väg till förlossningen. Vi går i korridoren på sjukhuset lite små rädda och det enda som finns i huvudet är bebisen och vad vi kommer att få för besked. 

När vi kommer till förlossningen får vi sitta ner och vänta några minuter tills det kommer två personer och möter upp oss. Vi förs till ett intagningsrum där jag får lägga mig ner på en säng/brits. Ena kvinnan känner hur bebisen ligger och den andra tjejen som var läkarstudent fråga sedan om hon också fick känna på magen, å det fick hon så hon tryckte och kände. Sedan satte man fast de där banden som man använder, ett ctg test tror jag det heter. Två band som sitter runt magen och nå slags koppar som läggs på magen som ska mäta hjärtljuden. Får även en grej på fingret som ska mäta min puls. Sen lämnas vi ensamma i ca 30 minuter. Vi kan följa allt på en dataskärm och allt ser normalt ut. Hjärtljuden hade ökat väldigt mycket och nu var h*n aktiv där inne, man kunde till och med höra när bebisen sparkade. På kurvan kunde man också se sammandragningar men dom var inte många och dom var väldigt små. Någon uppstickare kunde man se, men inget som skulle tyda på att vi var igång. Skönt var det dock att få se allt detta och veta att h*n har det bra där inne.

Vi fick åka hem med glädjande besked! Så nu är vi hemma och har sett på idol och lite fotboll blev jag tvingad att se haha. Vi fick även besök av Herr Blom, mycket trevligt var det! NU ska jag och min man mysa och glädjas åt att vi har en frisk liten krabat där inne =)