Äntligen kom dagen då vi skulle bli föräldrar och jag skulle slippa vara gravid. Det hela började den 17 september vid 18 tiden, hade inte känt något alls under dagen men efter sex på kvällen började jag få smärtor men vi tänkte att det var förvärkar och inget skulle hända. Vi gick och la oss men jag kunde inte sova så jag höll Per vaken, sen var jag tvungen att gå på toa och då kom det blod. Vi ringde förlossningen men dom tyckte jag skulle stanna hemma tills värkarna var mer regelbundna.

Var säker på att jag skulle bli hemskickad men icke det. Vi fick kämpa på i ca 12 timmar innan vårt underverk var ute. Värkarna gick att hantera med bedövning och andning, andas är helt klart a & o under en förlossning. Det värsta enligt mig är/var att trycka ut huvudet och känna trycket överallt. Trodde jag skulle gå sönder i tusen bitar, men på något underligt sätt klarade jag av det utan att vare sig gå sönder eller spricka.

Helt klart ett magiskt ögonblick när man såg bebisen ligga där, och när han väl var ute var ju all smärta som bort blåst också.